Valle en speciell hund
Kategori: Hundar jag minns
Min första bordercollie hette Valle (V1049/95) och var en mycket speciell hund. Hans utseende var speciellt hans sätt att vara var speciellt och framförallt var han speciell för mig.
Mitt intresse för bordercollies börja genom att jag såg ett teveprogram i början på 90-talet som heter One man and his dog. Denna teve serie är en årligen återkommande nationell angelägenhet i Storbritannien. Det som fascinera mig då med dessa i många fall äldre män och deras hundar var att de hade sådan kontroll över sina hundar och att man kunde hantera andra djur med en hund. Fantastiskt!
Själv hade jag då en Shetland Sheepdog som var rädd för sig själv plus att jag hade problem med att bara få hunden att lyda mig när den var i min närhet. Gubbarna på teve skicka sina hundar flera hundra meter bort efter får och med en vissel signal föll hundarna som skjutna ner på marken. Wow! Det där ska jag också göra tänkte jag. Efter ett par år börja denna tanke bli till verklighet. Jag bestämde mig för att leta upp en bordercollie som jag kunde valla med helt enkelt. Det skulle vara en speciell hund med stabil mentalitet och så skulle den ha bra förutsättningar för att bli en bra vallhund. Att jag är född och uppvuxen i en stad och egentligen aldrig haft något med får att göra såg jag inte alls som ett problem. Vill man så kan man!
På 90 talet innan internets tid var det i stort sett omöjligt att ens få reda på att det fanns en vallhundsklubb i Sverige i alla fall hade jag svårt att hitta någon information. Men jag läste inte heller några lantbrukstidningar på den tiden.
Efter en hel del letande och ringade på olika valpkullar som jag lyckats leta upp i diverse tidningar så fann jag en annons i tidningen Land. Valparna fanns till och med i Skåne. Jag ringde dit och fråga om valparna och sa att jag var ute efter en speciell hund och att den skulle vara rejäl i sitt sätt att vara. Uppfödaren svara med att säga – Vi har en valp här och den är inte klok och inte ser den klok ut heller! Den dominerar alla sina syskon så dom knappt vågar röra sig ibland och hans mamma har gett upp att fostra honom! Kalas tyckte jag! Hur hunden såg ut brydde jag mig inte alls om bara den var speciell i sitt sätt att vara och hade möjlighet att bli bra! Den valpen var Valle!
Valle var inte som andra helt klart men på ett positivt sätt för mig. Jag börja träna honom i vallning när han var 9 månader gammal och jag träna honom så gott jag kunde efter H Glyn Jones bok – Ett liv med vallhundar.
Läs denna bok om du inte redan gjort det! (Stort tack till Åsa Lindén-Book för att hon översatt boken till svenska)
Valle var lite av en enmans hund och tålde hur mycket krav och träning som helst. Att inse att han var trött var något som han bara vägra förstå. Värme bekom honom inte heller något nämnvärt. Det hände bara en gång att han var tvungen att inse att han var så trött att han bara inte kunde jobba på en stund. Det var när jag år 2000 åkte till Storbritannien för att jobba, träna och tävla med mina hundar. Jag var hos Derek Scrimgeour på Lonscale farm och samla in tackor ute på hans berg. Att springa i de branterna tog efter ett par timmar musten ur den gode Valle. Han la sig bakom en stor sten absolut sprängfylld med mjölksyra. När jag kalla på honom så huka han sig bak stenen så jag inte skulle se honom!
Valle var en riktigt bra arbetshund och han tävla ganska bra också. Hans allra första IK2 tävling (Brittisk hette det på den tiden) blev han 2a på och då var hunden 22 månader gammal. Inte så illa av en hund med en nybörjare vid stolpen. Valle deltog på ett par tre SM och kvala även in till landslaget några gånger.
När jag tänker tillbaka på Valle och inser de misstag jag gjorde i hans utbildning på grund av okunskap och oerfarenhet så önskar jag att Valle var 9 veckor nu och bodde här ute i hundhuset. Nu med mer kunskap och erfarenhet så skulle Valle blivit än ännu bättre och än mer användbar och framgångsrik hund.
Jag är väldigt tacksam över den turen jag hade att hitta en valp som passa mig så bra!
